Svenskt Modellflyg

 
Användarnamn         
Lösenord      Kom ihåg mig
glömt lösenordet?  


                 För att skapa nytt ämne måste du logga in.


Bläddrar i: Off-Topic / 1954 på Ljungbyhed
2017-10-26 14:38:34
1954 på Ljungbyhed    
sommrsol
Skicka mail

För några år sedan frågade nestor Stig Kernell i Flyglitteraturgruppen i Linköping om jag kunde plita ner lite om min allra första solo-flygning (EK=flygning dvs EnkelKommando) på Ljungbyhed i slutet på maj 1954.
Då det sorgliga beskedet om Stigs död kom kunde jag inte låta bli att bläddra fram vad jag skrivit. Stig hade berättat att man samlade på intryck från olika händelser och lirare inom Flygerivapnet. Jag blev en av dem tack vare Stig.
— — —
Det var en helt vanlig flygdag 1954 med genomgång 0800, där meteorologen drog sina visor om molnhöjd, molntäthet för att inte glömma lufttrycket, som ju våra höjdmätare var beroende av för att ange aktuell flyghöjd.
Efter genomgången där vi satt i våra bedrövliga flygpyjamasar var det bara att hämta flygluvan med strup-mikrofon och lyma ut till ”Märket”, som bestod av en stor, vit T-markering, där den långa stjälken gav oss möjlighet att från relativt hög höjd avläsa vindriktning vid marknivå och var sättning skulle ske. T-märket bestod av stora, vita lakan, som fästs i gräset. 1954. Några permanenta banor var ännu inte anlagda på Flygskolan. De kom senare på året. Vi fick prova på 28-flygning på F14 där banor fanns.
Vi var tre i vår flyggrupp. Stränge Nils.-Erik Wahrolén var vår flyglärare. ”Se på flugorna, dom kan flyga mycket bättre än vad ni kan!” fick man höra näranog varje flygdag. Upplyftande, va? Det tog jag mer som nedtryckande! Vi hade för dagen flugit ihop runt 6-7 flygtimmar i DK (Dubbel-kommando).
Medan en av oss tre flög med vår flyglärare låg vi andra två i vår flyggrupp blan de andra i gräset vid Märket och pratade skit, läste motorlära eller meteorologi eller bara slöade tills det var dags för nästa elev att flyga med hårde Wahrolén, som bara var tre år äldre än vi. Men han hade ju guldrand på sin uniformsärm! Det hade inte vi!
Nåväl. Så blev det min tur att flyga med honom. Först skulle instrumenten kollas, höjdmätaren ställas in trots att man flugit med skolflygplanet Sk 50 Röd Erik 26 bara för 10 minuter sedan. Men så skulle rutiner nötas in! I högersitsen satt en tyst Wahrolén.
Så blev det dags. Så löd det från aspirant 20 Tal Får Röd Erik 26 köra ut till start? TL svarade rappt Röd 26, vilket var lika med okej.
Medan vi skumpade ut till start på det ojämna gräsfältet fällde jag ut klaffen i start-läge och propellern vinklad för start. Ute vid T-märkets tvärstapel var det dags för nästa grej: Får Erik 26 starta? Två knäpp från TL i lurarna betydde också okej.
Så det var bara att dra på nära fullgas, parera en aning med sidrodret för att hålla rak kurs.
När vi nått lättningsfart var det att lugnt dra åt sig spaken. Vi lättade, planade ut på 10 meters höjd få upp farten. Så dags för ställ in, som var rätt tungt – det var ju tre landställsben med tillhörande hjul, som skulle fällas in manuellt. En spak skulle vridas 90° och sedan tryckas ner mot durken och vridas tillbaks till låst läge. Men det gick det också.
På fastställd höjd gav flyglärare Wahrolén order om vad dagens flygning skulle innehålla.
Det blev uppåt Småland utan karta. Meningen var att man skulle tappa bort sig och tvingas anropa ”Ängelholm Kryss”, som det hette. Det var en säregen anläggning. Tre pejlstationer – grupperade i triangel på cirka 8 mil avstånd från varann rapporterade in sina respektive bäringar till flygplanet i luften. De markerades på en karta. Sedan var det enkelt – där de tre bäringarna frön respektive pejlstation möttes befann sig flygplanet. Enkelt.
Man rattade in deras radiofrekvens, anropade Ängeholms Kryss och mässade Erik Röd 26, ett, tvåa trea, Erik Röd 26 ett, tvåa trea. Snart kom i lurarna en skåning som knastrande fick fram Erik Röd 26, läge 2 km österÄlmhult.
Så kvitterade jag informationen genom att trycka in radioknappen i styrspaken två snabba gånger.
Hemflygningen skedde längs järnvägen från Älmhult ner till Ljungbyhed, där det återigen var dags att kontak-ta TL med Får Röd Erik 26 landa? Klartecknen i form av två knäpp i lurarna fick en att gå ner i höjd och påbörja landningsvarvet. På medvindslinjen fälldes landställen ut och klaffen sattes i landningsläge 45°.
Så slutsväng in på finalen, motoravdrag och plané över en hangar ner till T-märket, exakt där hjulen skulle ta mark utan extra studsar (om det var en schysst landning).
Dra på kom det i det läget ofta från flygläraren, och det betydde att man drog på och genomförde ännu ett landningsvarv – ut med klaff i start-läge – för att framför allt öva landningsmomentet. Allt skulle in i ryggmärgen!
— — —
Så efter tredje landningen pekade Wahrolén ut en plats lite vid sidan om, kuperade motorn och lossade sina säkerhetsbälten.
Han klev ur sin högersits, gick runt och öppnade min huv med en garv.
Nu får aspiranten flyga ensam och själv. Det ska tusan hänga med i dom här övningarna! Jag tänker på min familj! Flyg snyggt! Nån kan se er såskäm inte ut mej!
Jag blev paff. Han stängde min huv, gav tummen upp och lymade iväg till Märket där de övriga eleverna väntade på flygning.
Nu var det jag som var befälhavare på flygfarkosten Erik röd 29 – hoppsan!
Under den tid jag bara satt och njöt av uppgiften, som kryddats med några stänk av spänning hade jag startat motorn, kollat alla värden. Ställt in det som skulle ställas in och fällt ut det som skulle fällas ut före start.
Jag hade begärt att få köra ut till start. Jag hade begärt starttillstånd. Då jag ”vaknade till sans” igen låg jag på cirkus 20 meters höjd och med automatik drog in stället. Jag hade inte behövt tänka ens!
Jag tittade åt höger. Högersitsen var tom. Där satt ingen bråkig flyglärare – jag skrek högt av glädje. Jag sjöng!
Jag sjöng högt ända upp till runt 150 meters höjd, då jag svängde vänster för att hålla mig inom landningsvarvet. Då jag skulle fälla ut ving-klaffen inför landning igen såg jag, att jag i glädjen och vrålsången glömt dra in den i startläge.
På finalen insåg jag, att för tusan det är inte jag som flyger, det är ryggmärgen min. Allt gick galant trots att jag inte medverkade till något.
Så snart hjulen tagit mark hördes lärare Wahrolén igen i lurarna: dra på och gå om och gå ur närzon. Gå sydost på femhundra. Begär sen landning om 15 minuter. Jag väntar vid Märket.
Jag har glömt vad jag sjöng. Jag kanske inte ens sjöng utan bara skrek av lycka. Det var inte jag, som flög Erik Röd 29, jag var mer som passagerare. Jag behövde inte tänka. Allt funkade ändå.
Efter tio minuter låg jag vid Ringsjöarna.Vände hemåt. Fick landningstillstånd, gick in i landningsvarvet, fällde ut ställ och klaff, svängde in på finalen över en av hangarena, landade snyggt utan studs och ställde upp Erik Röd 29 på plattan intill ett par andra Rödingar.
Wahrolén kom fram och gratulerade, då jag klivit ur och kopplat loss fallskärmen. Han väntade in nästa elev i gruppen. Jag gick till Märket och kompisarna som väntade på sin tur.
Hur vare att flyga helt solo? hörde jag nån fråga.
Mitt svar blev knasigt: Jag vet inte. Vi bara flög! Den bara flög! Det var inte jag som flög!
Det var ett tecken på att utbildningen varit perfekt! Allt satt i ryggmärgen!
— — —
Det är tre saker, som etsats sig in i mitt minne från F5-tiden.
Först min knasiga replik – Den bara flög!
Så före tapto då vi dagens fyra ”ensamflygare” firades med att kastas i poolen.
Och så min morfars många brev – ett varje vardag – som varje gång avslutades med orden: Kom hem Sture, det där är inget för dig! – skrivet med darrig hand och bläckpenna doppad i bläckhorn, som man hade på den tiden. Han gillade inte att jag sökt in till flygvapnet. Han ville att jag skulle bli järnvägare som han. Eller bankman. Men det är en annan historia.
Sture Tingwall

Kommentar till artikeln: Ytterligare läsning om livet i FV som jag fann var vad Sture Tingwall skrivit. (17/1-14 finns berättelserna här, av Tingwalls signatur ”Sommarsol”.) Nog så historiskt värdefulla dokument om vad flyghistoria omfattar.